Tumba skog, Sörmland

Jag växte upp i Tumba, en skogig förort söder om Stockholm. I ett drygt hundraårigt litet trähus som knarrade, knastrade och rörde sig i vinden. I kakelugnen eldade vi, pappa och en granne hade en överenskommelse med en skogsägare i närheten som lät dem ta motorsågen och fälla björkar till att klyva ved (medan de lämnade granarna åt skogsbolagen). Precis vid grinden stod mitt vårdträd, ett körsbärsträd som mina föräldrar planterade när jag föddes. Goda, köttiga bär tynger grenarna på högsommaren, mest är det fåglarna som får njuta av dem.  Min pappa har intygat att han sedan jag flyttat förärade trädet med en skvätt kiss då och då för att ge det lite extra näring. Förutom körsbärsträdet fanns äppelträd och plommonträd på den lilla tomten, och några stora björkar mellan oss och grannhuset. Bakom huset ännu ett körsbärsträd, stort och mäktigt, som fälldes när jag var tonåring och som min mamma med mycket möda gjorde en bordsskiva av, med mer än hundra sammanfogade bitar.
Några minuters promenad från huset låg den ganska lilla men ganska gamla Tumba skog, dit mina föräldrar drog med mig och min bror ut för att plocka svamp och bär. Pappa brukade ta oss till en utsiktspunkt där vi kunde titta ned på en väg, särskilt min bror ville helst titta på bilarna även i skogen. 
Jag minns ingen rädsla för skogen, mest lek. Både förskola och skola hade en samlingsplats i Tumba skog dit vi gjorde utflykter. Gick tipspromenader, sprang gula spåret. Min bästa väns hem låg precis granne med skogen och där var vi förstås ofta, gränsen mellan gräsmattan och skogsmarken saknade betydelse för oss. Vi lekte skogsmänniskor, åt harsyra och stensöta, gömde oss, fångade grodyngel, ropade vårskrik, Min barndoms skogar var snälla skogar, varierade skogar, tätortsnära skogar med ett myller av stigar för rådjur och människor, skogar som inte alltid var skyddade men fanns på för små ytor för att vara intressanta för storskalig produktion. Kulturskogar med naturkänsla, som man säger.