​Orsa, Dalarna
Senast jag var i Orsa var i vintras, jag åkte skidor i temperaturer som rörde sig runt nollan, mest över. Det droppade från snötyngda grenar, det var ömsom is, ömsom slask i spåren. Orsa-Grönklitt är populärt bland skidåkare, det är mycket folk ute i spåren och de flyger fram i högt tempo, med proffsiga kläder och vattenflaskor i form av midjeväskor. Tack vare konstsnö och underhåll går det att skida även i blött och snöfattigt väder. Några spår är mindre lättillgängliga för maskinerna och prepareras inte. I de stora spåren går det fort och skidorna får glid, på de små, slingriga spåren blir det ibland snarare skidgång än skidåkning. De preparerade spåren är som vägar, de upptrampade som stigar.
I slutet av juli 2017 var jag i samma trakt, Skattungbyn några mil därifrån. Vi kom dit med buss, gick ner mot den skogskantade älven för att slå upp vårt tält där. Tog en promenad genom skogen, runt en myr. Det var varmt och bisarra mängder mygg. Landskapet är kuperat och själva byn ligger på en brant med vid utsikt där skog och åter skog sträcker ut sig. På nära håll är skogen än en gång annorlunda än min föreställning om den från avstånd. Nere vid älven fann vi ung tallskog. Tallarna släpper ner betydligt mer ljus än deras vänner granarna och skapar ett  skogsrum som är lätt att likna vid en pelarsal. Precis där vi gick var pelarna lite unga och klena, vackra men inte lika förtroendeingivande eller mäktiga som ett gammalt träd.
Det märkliga med skogsrummet, förutom dess symmetriska intryck, var själva vägarna. Precis som i Farhult gick vi på skogsbilvägar, inte på stigar. Stigar skvallrar om en historia, om en spontan uppkomst, de anläggs inte utan uppstår när många väljer samma väg, förmodligen den som är mest lättframkomlig med tanke på hinder som grenar, markförhållanden, lutning. Stigar delas av människor och djur och följer en annan logik än den som kan utläsas av en karta.