Fridhems skog, Göteborg
I mitten av mars träffar jag Xavier de Maupeou och Torsten Andersen som förvaltar Göteborg stads skogar. I kommunen sköts skogarna med hyggesfria metoder och utan krav ekonomisk avkastning, här är det istället naturvärden och sociala värden som väger tyngst.
Jag, Xavier och Torsten åker ut till ett litet skogsområde på en höjd, vid Fridhems kyrkogård på Hisingen. Sedan Xavier börjat arbeta på Fastighetskontoret för dryga tio år sedan har det varit hyggesfritt skogsbruk som prioriterats, men föregångare har skött skogen på konventionellt, svenskt vis. Alltså har de idag många likåldrade bestånd på marken, som successivt ställs om till mer naturlika skogar med träd i alla åldrar. Fridhems skog skulle med ett konventionellt bruk ha avverkats för några år sedan, men det skogen vi går omkring i är högst levande. Här och var finns stubbar från de träd som fälldes för fem år sedan, men kvar står många stadiga, höga individer.
Torsten pekar på en särskilt tjock stam och berättar ett en sådan är för grov för att hanteras av de flesta sågverk, mer än 60 cm i diameter brukar  vara svårt, så den granen kommer förmodligen att få stå kvar i många år som ett naturvärdesträd. Trädet som skulle betraktas som vrak på sågen kan istället få en lång framtid och se många generationer göteborgare komma och gå. Andra träd med raka stammar pekas ut som värdefullt virke, redo att avverkas om någon intresserad köpare vill bygga med dem. En hög ek växer som en diagonal, snett uppåt, och skulle kanske kunna falla en båtbyggare i smaken, någon som behöver en specifik riktning på virket. Vi kommer till ett parti med lövskog, där är många tunna, unga träd under de större kronorna. Xavier går ivrigt fram och lägger handen på en av de klena stammarna och berättar att denna rönn är hans favorit i beståndet, som han följer upp varje besök. För ett ovant öga ser den inte ut att vara mycket för världen, men den växer rakt uppåt med i maklig takt med lagom mycket ljus, och skyddas från viltbete av några vänner runtomkring. Goda förutsättningar för att bli fint virke om hundra år eller så.
Skogens tid är inte densamma som människans. Om hundra år när Xaviers rönn kan ha blivit precis så rak och stark som han drömmer om idag så lever han förmodligen inte. Ett bruk av skogen som det Xavier och Torsten praktiserar innebär långa tidsperspektiv, och en medvetenhet om den korta tid som ett människoliv utgör.
Att förvalta skog är att se förbi sin egen livstid, och kräver ett perspektiv som är bortom ens eget. Om jag äger skog kommer det alltid att komma mig mer till gagn att avverka den under min livstid, oavsett träden kan växa sig kraftigare och bättre eller inte om de skulle få stå kvar. Om jag väljer att låta dem stå är det för någon annans skull än min egen - för en kommande generations skull, för att träden förtjänar att finnas längre än så, för att fåglarna ska få ha sin skog kvar. Och vad som händer efter min tid kan jag inte rå över, jag får begrava mitt hopp i jorden och hoppas på sol och regn (Parkman, Gren, 2019).