Farhult, Skåne
I åtta år har jag bott i södra Skåne, först Lund och sedan Malmö. Här är inte bara havet platt utan också land. Omgiven av fält och långsträckta vidder har skogen blivit en saknad kompanjon. Jag har tagit mig till Dalby, Torup, Kullahalvön men det har varit undantag, utflykter från vardagslivet på anlagda spänger och grusade stigar.
Nu har jag fått mig ett andra hem två mil utanför Hörby med skog runt knuten. Den är inte min skog, så som jag har lärt mig att skogen är: stenig och krokig, gammal och oförutsägbar. Den här skogen är planterad och ung, istället för stigar går jag på breda skogsvägar med makadam. Jag kan passera ett område gran, följt av bok, gran igen, lite snårig björk och så granen. Här och var några större ekar som bryter av. Områdena signalerar ingen tidlöshet utan går att rangordna efter sin ålder - en ung, tät granskog; en stenig och uppkörd mark med späda, gröna plantor bland ris och kvistar; äldre granstammar med grenarna högt däruppe och en matta av mossa eller gräs. Ett nyblivet hygge där topografin är blottlagd efter att ha varit skyld av skogen under en mansålder.
Kanske har dessa skogar mer arkitektoniska egenskaper. De är tuktade och planerade. De olika skogsrummen har skarpa gränser sinsemellan, det är tydligt var ett rum slutar och nästa tar vid.
Det är en miljö av utbytbarhet – träden är rationellt planterade, trädslagen är skilda från varandra, skogsmaskiner kommer och går, bestånden avverkas och planteras. Skog som tas bort och växer upp på nytt. Är detta också skog?