Bulltofta, Malmö
En dag under våren cyklar jag till Bulltofta rekreationsområde i norra Malmö. Här har staden låtit anlägga ett friluftsområde på ett gammalt flygfält, man har låtit plantera en kvarts miljon träd, anlagt dammar och bollplaner (Malmö stad, 2019). Inom Malmö är det så nära skog vi kan komma, tänkte jag, och möts precis som i Farhult av min egen besvikelse inför en upplevelse av scenografi och konstlade miljöer.
Jag slår mig ned på en stubbe och blickar ut över anlagda vattendrag, välklippta gräsmattor och snåriga bestånd av unga träd som står i klungor bland sina likar av samma art, lyssnar på vinden och motorvägen. Jag känner att det här är teater. Någon har regisserat dessa grönskande aktörer till att bete sig så som regissören tänker att “naturen”  eller “skogen” beter sig. Egentligen finns det något både snobbigt och irrationellt i min besvikelse, ett märkligt uttryck av en sorg över en miljö jag saknar som får denna plats att likna en blek kopia av mina mer äkta skogsupplevelser. Frågan om autenticitet spökar igen.
Jag anar att det är envisa skygglappar som hindrar mig från att uppskatta miljön jag har runt mig för vad den är. Att se dess kvaliteter och dessutom förstå att det handlar om tid och ålder som kommer att ge platsen stabilitet och historia i takt med att träden blir färre och stammarna grövre. Kanske räcker inte det för att kontra känslan av att vart jag än vänder mig ser jag människan och åter människan, jag vill ha en tillflykt bortom det artificiella. Jag har också en smygande tanke om att rätt vad det är kommer den här miljön att vara vad vi anser är en skog. Det som kallas shifting baseline syndrome. Att detta ska vara så nära skog vi kan komma, snart är det skog.
Det var kallare ute än vad jag väntat mig, och med frusna skissarhänder cyklar jag i snabbt tempo tillbaka till stan och andas ut i Jesusparken. Här vet jag vad jag har framför mig, den lilla parkplätten tycks på något vis mer naturlig än trädbestånden i Bulltofta.